Snart...
.. är det slut på riktigt. Ingen mer Svenska, ingen historia och framför allt aldrig mer NH06N. hur ska jag överleva?! Skämt åsido känns det lite skrämmande att jag helt plötsligt ska vara vuxen och klara mig själv. Jaja, all good things come to an end...
Ändå känns det inte lika slutgiltigt som jag trodde. Vissa människor kommer jag att sakna, det vet jag redan nu. Andra kommer jag göra allt för att hålla kvar i mitt liv trots långa avstånd. Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta, och Einar kommer allltid ha en speciell betydelse föör mig!
Trots att det är vemodigt känns det ändå som att vi går in i framtiden starkare än de flesta. Vi vet vad pluggångest är, och hur man löser det (kollektiv ångest är bättre än att bara ha ångest själv). Vi vet en massa saker om kvantfysik, vilket kanske inte är så himla viktigt, men ändå. Framför allt vet vi hur man jobbar i grupp och mot ett mål. Jag har inte älskat alla i klassen, men jag har jobbat med alla (mer eller mindre framgångrikt) och jag VET att man aldrig kan få en grupp som är hundra procent bra. Det är bara att stå ut. Men det har varit få människor jag har kännt så för i Nh06n.
Vi vet att man får starkare band av att ha ångest tillsammans över MSN, i skolans mediatek eller på en pluggdejt. Vi vet att det alltid finns någon att be om hjälp. En klasskompis, en lärare eller någoon annan. Och alla har något att ge, precis som alla behöver hjälp med något. Hur ska jag klara mig utan min klasskompisar som ger mig en massa bra ideer och håller koll på schemat? Vem ska påminna mig om vad som ska vara med i en viss labrappport? Vem ska ställa den där frågan som får mig att tänka i helt nya banor?
Jag hoppas jag hamnar i en annan gruppp människor där jag känner tillhörighet och gemenskap, och att mina kära Einar Hansare alltid komemr att finnas där!
"Med öpnna ögon låt oss se på livets rikedom..."
Ändå känns det inte lika slutgiltigt som jag trodde. Vissa människor kommer jag att sakna, det vet jag redan nu. Andra kommer jag göra allt för att hålla kvar i mitt liv trots långa avstånd. Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta, och Einar kommer allltid ha en speciell betydelse föör mig!
Trots att det är vemodigt känns det ändå som att vi går in i framtiden starkare än de flesta. Vi vet vad pluggångest är, och hur man löser det (kollektiv ångest är bättre än att bara ha ångest själv). Vi vet en massa saker om kvantfysik, vilket kanske inte är så himla viktigt, men ändå. Framför allt vet vi hur man jobbar i grupp och mot ett mål. Jag har inte älskat alla i klassen, men jag har jobbat med alla (mer eller mindre framgångrikt) och jag VET att man aldrig kan få en grupp som är hundra procent bra. Det är bara att stå ut. Men det har varit få människor jag har kännt så för i Nh06n.
Vi vet att man får starkare band av att ha ångest tillsammans över MSN, i skolans mediatek eller på en pluggdejt. Vi vet att det alltid finns någon att be om hjälp. En klasskompis, en lärare eller någoon annan. Och alla har något att ge, precis som alla behöver hjälp med något. Hur ska jag klara mig utan min klasskompisar som ger mig en massa bra ideer och håller koll på schemat? Vem ska påminna mig om vad som ska vara med i en viss labrappport? Vem ska ställa den där frågan som får mig att tänka i helt nya banor?
Jag hoppas jag hamnar i en annan gruppp människor där jag känner tillhörighet och gemenskap, och att mina kära Einar Hansare alltid komemr att finnas där!
"Med öpnna ögon låt oss se på livets rikedom..."
Kommentarer
Trackback
